DAM: Söders pärlor på parad

Det första som slog mig var att det gick så himla snabbt. Hur hinner dom med? Som åskådare måste jag ha full skärpa och fokus. Vara vaken, inte sitta och såsa. Inga repriser i ultrarapid från tre olika kameravinklar med kommentarer från Peter Jihde här inte. Det är bara att hänga med.

Böljande spel fram och tillbaka. Klapp, klapp, klapp - vit boll som på pärlband - in mot mål. In i mål. Armar och klubbor i luften. Publikens vrål. Hela lagmaskinen rusar ut på plan. Gratulationer. Glädje. Omfamningar. Kollektiva hopp i klunga. En enhet, ett lag. Samling. Åter fokus. Skuldra mot skuldra, tekning. Dags för ny sammandrabbning. För det handlar nämligen under stundom om sammandrabbning, den som tror att det inte smäller i daminnebandy har helt fel. Jag vet, för jag har sett det eller snarare upplevt det då jag under den senaste tiden kastats tillbaka i tiden. Till en tid som tillbringades i idrottshallar. Jag har blivit smått nostalgisk av att golvet i hallen luktar precis som förr och ger samma svidande känsla på knäna när jag tanklöst råkar gnida knät mot den kärva ljusgröna ytbeläggningen lite väl oförsiktigt. Ljudet från musikanläggningen är möjligtvis lite fylligare och av bättre kvalitet än förr, men linjerna på plan, ljuset, atmosfären är densamma. Tro mig. Jag har nämligen under den senaste tiden följt Söders pärlor från Mellanmjölkens land på nära håll, knästående sargside med en kamera som min närmaste vän. Det är skönt att ha något att hålla i hand i min klart utsatta position - jag kan intyga att den tillsynes harmlösa vita ihåliga boll som används inte är så harmlös då den kommer farande och träffar blottad hud. Det svider rätt gott. Jag har som sagts följt spelet på nära håll. Jag har duckat för klubbor, bollar (bevisligen med varierat resultat…) och domare som har en förmåga att stundtals befinna utanför spelplanen och komma springande där jag sitter och hukar.

Som jag nämnt tidigare, smäller det ibland till vid sargen så ordentligt att de sargvakter som är utplacerade i varje hörn av rinken får rycka in och ställa den vita skyddskanten tillrätta (jag undrade vid mitt första matchbesök vad dessa personer, som satt på stolar i varje hörn, hade för egentlig funktion, men blev snabbt varse - dom rätar upp sargad sarg som står i zick zack). Ibland går det att skymta små ryck i tröjor vid de täta markeringarna. Stök och bök framför kassen och i hörnorna. Små knuffar i kamp om bollen. Greppa om motståndarens klubba i het rush. Detta förekommer. Jag vet, för som fotograf följer jag inte alltid spelet utan tittar runt vad som händer där bollen för tillfället inte är, och det förekommer en del små tjuvnyp när domaren har ryggen till, som sig kanske bör på denna nivå.

För att nu inte utmåla dessa elitidrottskvinnor till ett morallöst blodtörstigt rövarband i laglöst land, kan jag inte undanhålla dig att det naturligtvis även förekommer olika inövade spelkombinationer med plats för lirarens dragningar och inte minst den sportswomanship som genomsyrar matcherna. Definitivt något som tillhör denna nivå inom idrotten. Föredömligt och mycket glädjande.

Följer du spelet genom att titta på spelarnas ögon kommer du att finna en mosaik av uttryck i denna själens spegel. Det börjar redan vid uppvärmningen. En allt mer innesluten blick som vittnar om att fokus på uppgiften skärps. Ovidkommande inslag filtreras bort, nu är det innebandy som gäller. Må bästa lag vinna. Under matchen har jag upplevt sådan fighting face att jag är glad att facet och jag inte är ensamma i en mörk kall fuktig återvändsgränd efter midnatt utan att jag befinner mig med andra personer i en fullt upplyst lokal. Vid vissa domslut går det tydligt att utläsa av den tilldömdes ögonuttryck vad hon tycker om avblåsningen. Då är jag glad att det inte är jag som blåst i pipan. Emellanåt glittrar det till och den alltid närvarande glimten i ögat får fullt spelrum. Det kan vara vid en avblåsning när garden sänks och kamratskap över klubbfärgsgränserna blottar sig genom en kort ordväxling, ett leende. För att när spelet sedan sätts igång, skärpa till blicken och återgå till den alltid närvarande viljan att vinna. Som sagt en färgsprakande mosaik av känsloyttringar vilka när slutsignalen ljuder kan liknas med dramats komedi och tragedimasker - Talia och Melpomene - i segrarens glädje och förlorarnas hängande huvuden.

Efter att ha haft möjligheten att följa denna underhållning, är det svårt att inte tänka tanken vart grunden för de senaste årens idrottsliga framgångar har sin källa.

Mårten

L // 2004-01-26 10:07:00